Under 1999 skrev Länsstyrelsen en ansökan om att Södra Ölands odlingslandskap skulle föras upp på Unescos världsarvslista. Lantbrukarna var till en början mycket betänksamma. Vi hade många möten med lantbrukarna där frågan diskuterades livligt. Många farhågor kom upp och paralleller drogs till djurgårdsinrättningen. Vid ett av mötena gjorde dåvarande landshövding Anita Bråkenhielm klart för alla att ingen ansökan skulle skickas in om inte lantbrukarna aktivt stödde idén.
Johan var då ordförande i LRF:s kommungrupp och han hade de andra lantbrukarnas förtroende. Han såg stora risker med att det skulle bli ännu en pålaga och tyckte inte att det var en bra idé. Johan diskuterade frågan med sin kloka hustru Inga. Hon bad honom tänka efter ordentligt. Han såg ut genom köksfönstret och såg sina barnbarn leka på gårdsplanen. Han insåg då att beslutet inte gällde honom personligen utan det handlade om hans barnbarns framtid. Då ändrade han åsikt och såg de fördelar en utnämning kunde innebära för framtidens lantbruk på södra Öland.
Det var inte Johan själv som fattade det stora beslutet. En sluten omröstning hölls och alla berörda lantbrukare fick rösta ja eller nej. Johan sa att det var den mest demokratiskt behandlade frågan i LRF:s historia. Fyra av fem distrikt röstade ja och det är därför gränsen ser ut som den gör idag.
Den långa processen kring ansökan gjorde att Länsstyrelsen och lantbrukarna kom varandra nära och respekten och förståelsen var ömsesidig. I en tidningsartikel där Johan intervjuades sa han till och med att ”de är kanonbrudar på Länsstyrelsen, de förstår oss”.
Utan Johan hade södra Ölands odlingslandskap inte varit ett världsarv idag.
/Ann Moreau och Helena Lager
Åkermark Gårdby